loren78
8 februari 2014 17:07
Tyst stod jag ensam hörnet.Amanda gick fram till mig.Jag visste vad som skulle hända så jag försökte slita mig.
- Du har inget på den här skolan att göra! fräste Amanda och slog mig hårt i magen. Jag stönade av smärta.
Tindra och Alice som höll i mig skrattade. Jag svalde och sa försiktigt:
- Släpp mig...
Amanda kollade på mig med sina blå ögon.
- Så du kan springa och skvallra eller?
Tindra och Alice började gapskratta.
Klockan ringde vilket betydde att dom nu skulle släppa mig och gå på lektion. Amanda suckade.
- Leken är slut tjejer, kom vi drar! Sa hon.
Innan dom släppte mig sparkade Amanda mig hårt i ryggen.
Jag ramlade omkull och kunde se i ögonvrån hur dom fnissande sprang iväg.
Här låg jag helt ensam på skolans bakgård. Jag reste mig upp. Blåmärkena jag hade fått gjorde ont. Jag gick sakta hemåt. Varför ska jag leva när ingen gillar mig? tänkte jag.
Jag öppnade dörren intill huset. Ingen var hemma. Jag satte mig i min säng. Som om något plötsligt hänt kände jag något rinna nerför mina kinder. Jag rörde försiktigt vid det. Det var tårar. Jag tog bort handen och gjorde inget försök att stoppa tårarna från att rinna. Det var en behaglig känsla att gråta. Allt jag hade haft inom mig kändes nu plötsligt komma ut. Jag snyftade och pressade ansiktet i kudden. För varje tår som kom dök ett nytt minne av sparkar,fula ord som kastades mot mig och slagen i ansiktet. I ansiktet var det värst. Det gjorde mest ont när Amanda fick in en fullträff på näsan. Jag snyftade högt. Det var väldigt skönt att gråta ut. Plötsligt kände jag en hand som smekte min rygg. Jag vände mig snabbt om för att se vem det var. Och det var mamma. Hon började sjunga en underlig sång för mig.
- 3 tusen barn har slagits, 3 tusen barn har blivit mobbade, 3 tusen barn har aldrig känt lycka, Dom 3 tusen barnen är du.
Så gick det hela tiden. När mamma slutat sjunga log hon mot mig.
- Jag kan hjälpa dig...bara du tillåter mig Sa hon.
- Ja svarade jag och såg med stora ögon på mamma.
Hela kvällen satt hon och jag och pratade. När vi tillslut var klara sa hon:
-Imorgon följer jag med till skolan i hemlighet, så får jag se hur dina kamrater behandlar dig.
Jag nickade snabbt. Nästa dag gick jag samma väg till skolan. Klumpen jag alltid har i magen var borta. Helt fullständigt borta. Jag svängde in på skolgården. Som jag hade väntat mig stod Amandas gäng redan och väntade på mig.
- Nej men ser man på! Utropade Amanda och sprang fram till mig. Hon knuffade in mig bakom fritidshusen och började slå. Jag hörde hur någon harklade sig.
Amanda slutade slå och kollade på Tindra och Alice. Dom skakade på huvudet och rynkade pannan. Amanda lyftes från marken skrikande och sparkande. Och när jag kollade upp var det inte mamma som hade lyft upp Amanda. Det var en i 9:an som höll henne.
- Vad gör du ditt lilla småglin fräste han och kollade argt på henne.
Tindra och Alice backade snabbt bakåt när dom fick se vad som hände.
- Inget svarade Amanda med darrande röst.
Pojken slog till henne hårt på näsan.
Hon skrek till av smärta.
- Det är så det känns mumlade jag tyst och kollade i backen.
Pojken flinade mot mig.
Tindra och Alice vände sig om för att springa men dom sprang rakt in i mamma.
- Sluta, sluta! pep Amanda.
- Varför? sa pojken och slog till i magen på henne denna gång.
Amanda grimaserade och jag kunde tydligt se att hon grät.
- Ni gör aldrig såhär mot Carrie igen va?! Skrek pojken.
Ingen av dom svarade. Han upprepade frågan tydligare.
- Ni gör aldrig såhär mot Carrie igen va?!
- Nej! pep dom i kör.
Pojken satte ner Amanda och knuffade bort henne till Tindra och Alice. Han sträckte ut si hand mot mig och hjälpte mig upp.
- Vem är du? frågade jag häpet när Amanda och hennes gäng flytt sin väg.
- Erik Sa han lugnt.
Mamma kom fram till mig.
- Jag visste inte att flickorna kunde vara så elaka Sa hon häpet och klappade mig på axeln.
- Nej, och dom kommer antagligen aldrig röra mig igen skrattade jag.
Novell av loren78
